Idag slog det mig hur provocerande jag är för vissa. Hur det upplevs som över energiskt eller till och kalla det ADH’d. Jag landade i det igår och låg i solen och funderade. Kan jag identifiera mig med det, är jag aldrig still, rullar på hela tiden? Jag kände hur tårarna av trötthet rullade ner över kinden, en känsla av otröstan kom över mig, ska jag alltid stå själv? Vara udda? Är jag verkligen så udda?

Som jag skrivit tidigare och ofta talar om är att vi kan bara det vi kommer ifrån. Jag kommer ifrån en uppväxt där man hjälpts åt, drivit eget, haft stor tomt att sköta, varit rädd om sina saker och fått saker att lösas. Inget har varit omöjligt. Så det är så jag formats. Jag har velat få möjligheten att göra saker ja då har jag fått ha kreativiteten och se hur kan jag ta mig dit. Jag har många gånger försökt visa andra att det går visst, man orkar visste, det är möjligt. Och genom det har jag lärt mig mera, framför allt att se det enkla i saker, inte göra en grej av det.

Så vad landade jag i när jag låg där i solen, nej jag kan inte identifiera mig med det. Jag ser det enkla saker och försöker få saker gjort. Jag har kanske sett till att saker och ting blivit gjort för mycket för att andra inte tagit vid men det är något annat och det har också lärt mig en läxa.

Så för att våga se det enkla i saker betyder inte det samma som att vara överenergisk för mig är det att inte lägga för mycket värdering i det utan få det gjort och skapa förutsättningar till något annat som tex utrymme till att inte göra något och släppa allt.