När jag satt och skrev mina anteckningar imorse med min favoritpenna rullade den ner från bordet och försvann. Jag letade och letade men hittade den inte. Mannen vid bordet brevid ville hjälpa mig hitta pennan men jag sa att den är svart och borta, fanns säkert en anledning med att den försvann. Han tyckte det var synd för en sådan fin penna. Skrev du poesi sa han och log. Nej inte den här gången svarade jag. Han frågade mig då vad jag tyckte om att Bob Dylan fått Nobelpriset i litteratur. Jag svarade att jag tyckte det var fantastiskt. Han sa att han var lite tveksam först fast han själv lyssnat på honom i alla år. Att det kändes annorlunda att ge litteraturpriset till någon som inte har gett ut en massa böcker. Men sedan hade han förlikat sig med det.
Jag svarade att det är synd att det blir så att folk känner sig äga rätt att veta vad man bör ha gjort för att få ett litteraturpris. Vad är inte poesi om inte musik och vad är inte musik om poesi?
Att förändring skapar rädsla är inget nytt, att kliva ur normerna vad kommer då hända, vi kanske lär oss något mer?
Tänk att skriva texterna, allt budskap, vad det betytt för människor, förändrat, påverkat och inspirerat.
Jag förlorade min favoritpenna men istället fick jag mig en härlig tankeställare och ett mycket trevligt samtal.
Mr Tambourine Man
Yes, to dance beneath the diamond sky with one hand waving free,
Silhouetted by the sea, circled by the circus sands,
With all memory and fate driven deep beneath the waves,
Let me forget about today until tomorrow.
Senaste kommentarer